Veas blogg

Nu har jag bott i min lilla etta på Glunten i nio månader. Nästan lika länge (8 mån) har gått sedan termin ÅTTA drog igång. Och nu, hela 8 månader senare kan vi lugnt sätta oss ner och blicka tillbaka på terminerna som gick. Eller rättare sagt svischade förbi! He satan så snabbt det har gått. Den tillfälliga legitimationen är bara några papper till socialstyrelsen bort. Stadie-examinationen, det värsta hittills på tandläkarprogrammet (iaf ångesten efteråt) är faktiskt, trots att man nästan inte förstår det än, över - och godkänd! Ett KOF-fall, en abscess och en slemhinneförändring senare och ett steg närmare slutet. Tandläkare.  

Sommaren är fullbokad. Minst sagt. Det blir en vecka ledigt innan skolan drar igång igen. Då är det bara FEM månader kvar innan vi slängs ut i det verkliga livet. Livet utanför skolans kraftiga stålväggar, där snålblåsten kan vina kring våra öron, utan någon som håller i dig, som vår käre protetik-lärare uttrycker det. Det kommer att bli otroligt spännande. Läskigt, men spännande. Få se vart man hamnar...det vet man aldrig. 

Numera hittar man mig på Tunnelbacken i min alldeles egna 1:a på 32 m. Det är närmare till skolan, längre till IKSU, utsikt över mina gamla domäner, tvättstuga med veckolånga köer, sol som steker en om mornarna och förråd på samma våningsplan.  Lägenheten har konstigt placerade gardinstänger, stora fönster, sovalkov och alldeles för få garderober. Men mest av allt saknar jag nog balkongen. Numera får jag inta mitt morgonkaffe sittandes vid köksbordet, med fönstret på vid gavel för att få lite frisk luft. Solen har redan passerat mitt fönster. Det är bara tidigt på morgonen den lyser in och tvingar upp mig ur den varma sängen. Eller ja, soffan. Någon säng har jag ju inte än. Där den ska stå någongång i framtiden står i dag en hel drös med kartonger som inte blivit upplockade än. Jag är inte duktig på att flytta - och definitivt inte att få i ordning efteråt. Vill ha allt orndat på en gång och det går ju inte och då blir det ingenting gjort i stället. Men det löser sig, allt löser sig med tiden.  

Det blev en vecka på Spaniens solkust (Málaga) tillslut, efter mycket velande. Och jag ångrar verkligen inte att jag åkte. Jag behövde det verkligen. Sol, hav, öl, tapas, trevliga människor, värme. Slappande, promenerande, partaj, fotboll och bergsbestigning. Ja, vi hann en hel del på min lilla minsisemster, trots att Mari var i skolan ibland också. Lägenhet i Spanien? Ja, tack!

Landade i ett regnigt Stockholm och tänkte "Fy fan.." När jag lämnade Spanien 10 h tidigare, klockan 5 på morgonen visade termometern 20 grader!

             


Klasskompisar är ute o luffar i världen. Indien, Costa Rica och i agusti drar Linn till Mexico...jaja folktandvården är ju också spännande och stimulerande...

Nu stundar midsommarbröllop i Masugnsbyn. Och jag har hört att det bara bringar lycka att få några regndroppar på brudklänningen!

Idag låg telefonkatalogen utanför min dörr. Läste någonstans att det går åt 179 200 träd till årets katalog-skörd. Jag förstår inte. Om jag vill kolla upp ett nummer knappar jag in mig på hitta.se eller dylikt. Fast det kanske inte Agda 75 gör. Jag hoppas verkligen att de överblivna kataloger som lämnas i trappuppgången hämtas tillbaka efter cirka två veckor. Fast vad nu det ska göra för skillnad, träden är ju redan skövlade...Men då återvinns väl pappret till något som behövs istället - får man väl hoppas.

Tandläkarprogramet börjar snarast likna ett bantningsprogram för mig med alla hetsiga klinikpass. Speciellt om man ska leka folktnadvård och vågar sig på att boka in fler än en patient per pass. I morse var jag så trött att jag inte orkade stiga upp för att äta frukost. Åkte till skolan med en banan o mjölk i magen. Måste bero på min förkylning. Jag som älskar frukost. Kan inte leva utan min frukost i vanliga fall. Patient i fyra timmar gör det omöjligt att hinna iväg på en kafferast...Så som sagt, skolan har förvandlats till ett bantningsprogram, ett ofrivilligt och mycket ohälsosamt sådant! Känner hur blodsockerkurvorna gör störtdykningar där vid tre tiden. Ler stort mot patienten och borrar på. Aggressionerna kommer sen när jag kastar av mig klinikkläderna och hoppar på cykeln hem. MAT!

Nu är det snart över. Överlevde även termin 7, kanske lite med andan i halsen och ett och annat sammanbrott senare men ändå. Och tur att det snart är sommarlov - för mina nya bekanskaper Dell Inspiron och Gunvor (akustisk, stålsträngad Guvnor) kommer nog uppta mycket av min tid den kommande tiden. Underbart att återuppta gitarrplinkadet igen! Inte för att jag är bra och det är just det - plinkande, men ändå så kul!

Eventuellt Spanien 10 Juni! Det gäller att njuta av ledigheten i juni, för sen blir det jobb för hela slanten.

Jag gillade inte Thomas pass i början. Suckade tom. lite om jag råkade hamna på dem om någon annan instruktör var sjuk eller om hans pass var det enda som fanns kvar. Gillade inte uppläggen och att man aldrig fick veta vad som skulle ske under de där 55 minuterna. Men så hände någonting. Som från ingenstans började det intetsägande dunka-dunkat leta sig in i mina öron och slå i takt med mitt hjärta. Att jag inte fick fullständiga instruktioner gjorde att jag kunde gå in i mig själv och bara köra på. Stenhårt utan en tanke på om det skulle hålla hela vägen ut. Toppen av adrenalin-kicken kom när "what a feeling" dundrade ut ur högtalarna och benen bara trampade på som av sig själv. Att så fånigt glad disko-pop kan få en att kicka in det där sista trots att man inte orkar är fantastiskt. Träningslycka när den är som bäst är när jag känner gåshuden leta sig upp över armarna, svetten rinner ner längst ryggen och andetagen är långa, tunga och fyllda av kraft.

Jag gillar denna. Snäppet bättre än 50cents version.

Snacka om att jag har dålig tidsuppfattning eller så tror jag bara att allt ska gå snabbare än vad de i själva verket gör. Trodde i min vildaste fantasi att jag skulle hinna iväg på mb ikväll (eftersom Micke jobbar ikväll och jag har ca 100 sidor KOF att läsa tills på fredag tyckte jag att det var en bra plats att spendera kvällen på) efter spinning och middag. När jag var mätt och belåten var klockan 19.20 och mb öppet i 40 minuter till. Förstod så långt iaf att det var lönlöst att bege sig iväg nu. Kan ju läsa lite hemma istället. Jo eller hur. Efter att ha Facebookat och pratat med mamma kvarstår inte så mycket av kvällen. Eller iaf inte så mycket av min koncentration och lust att sätta sig med näsan i  KOFboken. Vart tar all tid vägen egentligen? Skickar iväg lite Boozemail, gör ett movie-quiz (pinsamt roligt att jag har 100% på "Handsome Characters" och "Pitt Quizz" förresten. Eller inte. En sann Facebooknörd har talat) och pokar folk till höger o vänster, kollar in bloggarna som måste läsas, bokar in favvopassen på IKSU och helt plötsligt har en timme lätt seglat förbi. Det är skrämmande.

Kanske inte vad det gäller att skriva själv, eftersom det ekar lite tomt här på bloggen då o då, men att läsa andras! Först å främst mina vänners såklart. Sen klickar jag mig vidare på de tre träningsbloggarna som jag följer och tro det eller ej, men jag slinker också in på modebloggarna emellanåt. Börjar sakta men säkert bli införstådd med hur Micke känner inför sitt kära sporthoj.com! 

Appropå beroende. Börjar man bli lite tokig när man börjar se gröna, gula, röda och blå (inte vågat mig på hard ännu) prickar som åker förbi ens synfält i olika kombinationer när man hör en låt med en skön gitarrslinga?! Syftar såklart på underbara, beroendeframkallande och helt hysteriskt roliga Guitar Hiro.
Spelkväll någon?  

För att inte tala om Facebook. Alla som också trillat dit vet vad jag snackar om...

Jag är otroligt imponerad, fascinerad - och avundsjuk på människor som följer sina drömmar. Vare sig det gäller att resa jorden runt, skaffa mc-kort, byta jobb, gifta sig eller söka till den där utbildningen som man funderat länge på. Får ett litet sting i hjärtat när jag läser om alla fantastiska platser och uppelevelser som andra är med om. Jag vill oxå! Lusten att bara kasta sig ut i det nya, spännande och outforskade suger tag i mig ibland och jag önskar att jag var lite modigare, lite mer spontan och inte så jäkla ekonomisk hela tiden. Jag slits mellan viljan och tryggheten i att stanna kvar i det gamla och invana, som man har koll på och aldrig känner sig vilsen i och det nya och spännande, som om man bara vill, väntar runt hörnet. Men att ta risker är inte min grej. Jag satsar alltid på säkra kort, de tryggaste fonderna och hade helst sett 100%-iga lyckandefrekvenser på alla endodontiska behandlingar! =)

Kolla in och inspireras, eller bara dröm dig bort för en liten stund:
Jonatan & co´s världsomsegling
Jonatan kom hem från sin två år långa världsomsegling nu i sommar.
Desirés asienresa
Desiré är ute i världen och flänger. Ingen att gå upp och låna mjölk av på ett tag alltså...

Efter hårda påtryckningar från folket kommer här några bilder från lördagens kräftskiva =) Tack för en trevlig kväll allihopa!

       
     

Kanske inte allt för smart att köra stepmuskel ikväll, iaf inte med tanke på träningsvärken jag hade i biceps efter förra gången...Biceps låten är inte nådig. Men det kändes konstigt nog som att jag redan hämtat upp lite av den tappade sommarformen. Patient i morgon (förhoppningsvis, om  det inte bli återbud - igen) och jag är ju nog darrhänt som det är utan träningsvärk. Kanske får hitta på ett nytt ord: träningsvärkskaries. Ja istället för telefonkaries. Ha ha. Det är det här sortens humor som håller alla som inte är som oss på avstånd på fester.

Appropå fest så blev kräftskivan en sjuhelsikes skiva med snapssånger o allt. Dessutom med jobb dagen efter. Say no more. Vi hade kul!